Mod att våga eller är det inte så att mod är att våga?

Mod är att våga fast man är rädd.

Den här pingvinen har modet och till slut så vågar han hoppa.

Dagens modigaste!

I Sverige är det akut lärarbrist. Den framtida tillgången till lärare och förskollärare är hotad.

Man säger att det inom en tio års period kommer att saknas 25% specialpedagoger i landet.

Idag rekryteras lärare till specialpedagog utbildning… man rekryterar alltså från en yrkesgrupp som redan är alltför liten. Vad innebär det för Sverige att om 6 år ha ett underskott på 43 000 behöriga lärare? Att Sverige får konsekvenser om vi inte klarar lärarkrisen är lika enkelt att räkna ut som ett plus ett.

Det utbildas flest lärare inom de ämnen där det är svårast att få jobb. Det främjar knappast problemet. Lärosätena erbjuder oftast utbildningar utifrån lärosätets examensrätt och kompetens. Problem uppstår såklart när koppling mellan utbildning och arbetsmarknaden är tämligen liten. Att lärarstuderande väljer utbildning utifrån personligt intresse förstår jag, men intresset för att bli hög­stadielärare eller gymnasielärare är problematiskt lågt samtidigt som det finns en överetablering på den samhällsorienterande sidan. Vi har alltså en obalans och en brist, kort sagt kris.

En kris med brist på lärare i vissa ämnen och ett överskott i andra.

Sverige måste se till att få framgång med fler som vill utbilda sig till lärare. Konsekvenserna blir annars fler obehöriga i skolan. I strävan om en jämlik skola får aldrig frågan om vilka barn som ska ha de outbildade lärarna respektive behöriga lärarna att komma till tals, då det genast skulle öka de samhällsklyftor som redan finns.

Under den moderatledda regeringens tid har 1000 speciallärare och specialpedagoger och totalt 12 500 pedagogiska tjänster försvunnit ur skolan. Samtidigt som vi enligt SCB kommer att sakna 43 000 lärare år 2020. Att vända utvecklingen i läraryrket är en förutsättning för att vända utvecklingen i skolan.

För att stärka läraryrket krävs investeringar anser vi Socialdemokrater. Vi vill investera i en kompetensförsäkring för lärare för att utveckla och professionalisera läraryrket. Det ger lärare kontinuerlig och systematisk kompetensutveckling. Vi måste låta lärare vara lärare!

Vi socialdemokrater vill se en professionalisering av läraryrket med lärare som inte drunknar i administration. Lärare ska ha tid att göra ett bra jobb i mötet med eleverna och breda möjligheter till karriär- och kompetensutveckling. Det finns många bra lärare i den svenska skolan. Men alldeles för få arbetar under rätt villkor. Utvecklingen oroar.

Att ständigt sänka skatten framför nödvändiga investeringar i skolan fungerar inte.

Det viktigaste för elevernas skolresultat är skickliga och engagerade lärare. ”Vi lägger våra barns framtid i lärarnas händer. Då ska de få den lön, den fortbildning och det förtroende de förtjänar”, menar Stefan Löfven och jag instämmer. Socialdemokraterna i Sverige vill investera i lärarna och förbättra deras löner och arbetsvillkor. På så sätt tror vi att fler väljer läraryrket med stolthet och Sverige klarar krisen.

Stina Michelson, Malin Ängerå och Anne Hamrén

S-ledamöter i utbildningsnämnden i Ljusdals kommun 

När landets befolkning tvekar om välfärden håller vad den lovar, då krävs det att politiken blickar framåt. Än mer än någonsin. Det gäller för riksdagens ledamöter så väl som för oss i Ljusdals kommunfullmäktige. Vårt uppdrag är att ta ansvar för det samhälle vi vill skapa imorgon, inte om det vi redan har byggt.

Utbildning sägs vara nyckeln till konkurrenskraft och arbete, men också till människors frihet att forma sina egna liv. Utbildning är lösningen till framtidens jobb, både på individnivå som för Ljusdal som kommun. Hela vårt samhälle har stort fokus på skolan med ökade krav på elever, lärare, rektorer och huvudmän.

Vi säger det ofta, och vi måste också stå för det vi säger: skolan ska höja kvaliteten och ge alla elever förutsättningar att lyckas i skolan.

I Ljusdals kommun bor, lever och växer 3 700 barn och unga i ålder 0-18år. Det är dessa flickor och pojkar som är i fokus. Det är dem som vi ska se till att de kan få lyckas i skolan och att de är rustade med de framtidskompetenser som de kommer att behöva.

När lärare och pedagoger går från att vara självständiga professionella, till att vara detaljstyrda utförare riskerar vi en avprofessionalisering. Lärare säger att de upplever att allt mer av deras tid går åt till pappersarbeten istället för till barnen. Pedagoger förlorar på så sätt sin status och kompetensen kommer inte till full nytta anser jag. Det kan väl aldrig vara rätt tänkt? Läraryrket bör verkligen bli självständigt igen. Deras stora kunnande, erfarenhet och yrkesetik ska vara vägledande för att höja kvaliteten och resultaten i skolan. Lärarna måste kunna fokusera på det som är viktigt och för mig handlar det om att utveckla undervisningen. Att få förutsättningar till att ge varje elev det stöd han eller hon behöver.

Vi kan inte möta framtiden med fallande kunskapsnivåer. Socialdemokraterna har en högre ambition.

I Ljusdal har vi inga fallande kunskapsnivåer och det ska vi fortsätta att inte ha. De kommunala skolenheterna har koll på varenda unge och de hanterar åtgärdsprogram på ett framgångsrikt sätt - men vi ska bli bättre.

De skolsystem i världen som har högst resultat, har också en hög grad av likvärdighet. Vi vet att elevernas resultat mycket är beroende av föräldrarnas utbildningsbakgrund. Det är faktiskt mer än sju gånger högre ovisshet för en elev med en förälder som enbart har grundskoleutbildning att inte blir behörig till gymnasiet, i jämförelse med en elev som har en högskoleutbildad förälder.

Ljusdal ska ha en likvärdig skola! Då krävs socioekonomisk fördelning. Det handlar om att vi ska ha en mer rättvis fördelningsmodell, där hänsyn tas både till nationella socioekonomiska mätindikatorer och till lokala förutsättningar. Det politiska målet med att vi i Ljusdals kommun ska ha likvärdiga processer för resultatuppföljning, är ett annat rättesnöre som ska leda våra verksamheter till en skola på lika villkor.

Det ska aldrig spela någon roll vart man kommer ifrån, det får aldrig spela någon roll vilka föräldrar man har - i skolan ska alla elever få det stöd man behöver och alla, varenda unge, har rätt till att få de förutsättningar som krävs. Alla barn ska få nyckeln till konkurrenskraft och arbete, men också till människans frihet att forma sina egna liv.

Tyvärr så minskar numera likvärdigheten i svensk skola.

Den utvecklingen är absolut inget utveckling.

Vi socialdemokrater anser att vi måste bryta utvecklingen som vi sett de senaste åren med växande arbetslöshet, sjunkande skolresultat och ökande ojämlikhet. För det krävs en framtidsinriktad politik som gör Sverige till ett ännu bättre land att leva i.  Det krävs investeringar i skolan och utbildningen.

Sverige ska ha en kunskapsskola med höga resultat där varje barn ges bästa möjliga förutsättningar att lyckas. Socialdemokraterna prioriterar investeringar i skolan framför nya skattesänkningar.

FAKTIVIST – 8 ÅR MED REINFELDT

Regeringen säger att de satsar på "välfärdens kärna". Verkligheten är att fler blir äldre, samtidigt som antalet platser på särskilt boende minskar. Hjälp oss att sprida fakta om regeringens politik – dela bilden med dina vänner.

Rekryteringsbehovet till äldreomsorgen kommer att öka de kommande åren och det kommer att finnas en brist på utbildade undersköterskor. Samtidigt är ungdomsarbetslösheten hög och många ungdomar fastnar i långtidsarbetslöshet. Vi vill stärka bemanningen i äldreomsorgen, möta de långsiktiga rekryteringsbehoven i välfärden och samtidigt ge unga arbetslösa jobb och utbildning inom ett framtidsyrke.

Socialdemokraterna kommer därför att investera 2,8 miljarder kronor i traineejobb för 20 000 ungdomar i äldre- och funktionshinderomsorgen, inom ramen för yrkesintroduktionsavtal. Jobben kombineras med relevant yrkesutbildning, främst utbildning till undersköterska.

Valrörelsen tar nu fart och vi Socialdemokrater i Ljusdals kommun lämnar nu möten och kontor - och ger oss ut för att samtala.

Och jag vill också dela det vidare.

Varför?

Jo, det är en sådan kreativ idé av dessa studenter och det som de gör, gör världen så mycket vackrare att leva i. Händelsen, insatsen och filmklippet torde ge många en tankeställare och dessa ungdom gör verkligen skillnad.

Skillnad på hur vi kan förhålla oss till varandra.

"Just det här klippet är inte dokumentärt, utan den hemlösa mannen här är en skådespelare som hyrts in av organisationen Be Japy, som startats av studenterna som ligger bakom musikvälgörenheten i klippet. De ville inte utsätta en ovetande utsatt person för att bli filmad i hemlighet. Men det är precis så här som deras aktioner normalt sett går till och enligt studenterna själva skildrar filmen hur det går till när de med hjälp av sin musik samlar in pengar till de hemlösa". Källa:omtalat.nu

Jag är socialdemokrat.

Det har jag kommit fram till utifrån hur jag fungerar, utifrån hur jag tänker, utifrån vad jag tycker och utifrån min värdegrund. Det är inte alltid enkelt att hitta en tydlig förklaring av ordet, om så värdegrund är ett ord som används så självklart av många. Det sägs att i varken Svenska Akademins ordlista eller i Nationalencyklepedin finns ordet ”värdegrund” som uppslagsord – om det inte har tillkommit i den senaste upplagan?

En värdegrund synliggör i alla fall viktiga värden hos en grupp, en organisation eller ett samhälle och kommer till uttryck genom hur vi som enskilda individer väljer att förhålla oss gentemot varandra. Värdegrund för mig handlar om vad du innerst inne tycker om dig själv och andra.

Jag tror på människors förmåga och jag tror på ständig utveckling. Det har varit mina ledord de senaste 20 åren.

Jag tror verkligen på att människors förmåga.

Titta på en liten bebis som idogt försöker att förflytta sig – där ser vi tydliga tecken på viljan att utveckla sig och testa sin förmåga. Den viljan tror jag att vi bär med oss hela livet.

Jag tror inte att vi vill misslyckas eller förlora.

Jag tror inte att någon väljer att vara urusel förälder. Jag tror inte att någon planerar att bli arbetslös. Jag tror inte att varken män eller kvinnor strategiskt arbetar på att de ska bli hemlös. Jag har svårt att tro att någon människa har haft som mål att bli missbrukare. Jag tror inte på ”skylla sig själv attityden”.

Visst gör vi människor val här i livet, ibland har vi så många valmöjligheter att vi får problem att bestämma oss för vad som blir det rätta. Ett val kan medföra bra en del saker, men inte som ett drömscenario. Val kan innebära risker och försämringar. Ibland tar vi tokiga beslut och ibland gör vi val som förändrar våra liv till det bättre. Ibland måste vi välja trots att vi inte vill. Hur som, så tror jag att alla människor gör sitt bästa. Utifrån sin förmåga.

I det stora hela så tror jag att alla föräldrar gör sitt yttersta till vad de i stunden är i stånd att gå i land med. Men ibland räcker inte det.

Och då måste samhället hjälpa till. För barnens skull, men även för föräldrar och övrig släkt och berörda.

Föräldrar är som oftast nyckeln till barnets utveckling och när barnet behöver lite mer, eller mycket mer än vad föräldrar har förmåga att ge, ja då ska välfärdssamhället gå in med stöd och stärka familjen. ”It takes a village to raise a child” eller den svenska versionen av ordspråket: Det krävs en hel by för att fostra ett barn. Det är ett exempel på min värdegrund, om hur vi alla bygger ett samhälle vi vill leva i där vi tar hand om varandra.

Det spelar ingen roll vad du har varit med om, vilka val du tidigare har gjort, eller i vilka situationer du har befunnit dig i, eller om du fått höra att ”du är ett hopplöst fall”. Jag tror på din förmåga och jag anser att du har rätt till stöd så att du använder din förmåga fullt ut.

Så för mig är det självklart att ensamstående med barn har rätt till stöd av samhället. Stödet kan vara föräldrastöd, bostadsbidrag… ja, det som behövs för att vardagen ska fungera för barn och förälder.

Det är lika självklart, för mig, att vi som bor och lever i ett välfärdssamhälle har ett extra ansvar för de män, kvinnor och barn som är på flykt från världens onda hörn. Att vi på olika sätt ser till att de kommer till platser där de kan känna lugn och ro. Att de får leva under humana förhållanden. Att även de kan leva i fred.

För mig är det självfallet att vi i Sverige ska ta emot medsystrar och medbröder, när de kommer i nöd med sina barn till oss. Det är helt utan tvivel att vi svenskar ska öppna våra dörrar när det kommer barn utan anhöriga till vår landsgräns. Det är lika självklart för mig att dela med mig av vår mark, dela med mig av min andel av välfärdssamhället till den som valt att flytta till Sverige för att sin kärlek finns här. Anledningarna till varför människor bytt ett land till Sverige är många.

Några har kunnat göra sitt val, andra har blivit placerade här. Några har kanske aldrig tidigare hört talas om landet Sverige. Men det spelar nog ingen roll om man flyr för livet. En del flyttar, en del flyr och jag har respekt för båda.

Oavsett anledning, så ser jag det som grundläggande, att vi svenskar bemöter människor så som vi själva vill bli bemött. Vi ska göra vårt bästa till att ge människor ett nytt land att bo och leva i. Vi ska bidra till att barn får de finaste barndomar man kan tänka.

På samma sätt som vi ser oss själva.

Precis som på samma sätt som vi ser oss själva.

Jag bli riktigt beklämd när jag hör den ensamstående föräldern med fullt stöd från samhället, eller när jag hör handlaren på orten som i huvudsak försörjer sig på befolkningens inköp, eller när jag hör studenten som fått kostnadsfri grundskole- och gymnasieutbildning av samhället, eller när jag hör den långtidssjukskrivne uttala ord som att några människor är mindre värda än andra. När de säger, att någon inte är välkommen här, då blir jag bestört – sedan ledsen och till sist förbannad. ”Jag är inte rasist, MEN..” är en mening som många fäller och jag undrar om de förstår vad de själva säger?

Jag menar inte, att vi som har privilegiumet att leva i Sverige och som har fått smaka på den svenska välfärden, ska gå omkring i tacksamhet och tacka. Det är inte det som jag menar.

För mig handlar det som sagt om min innersta syn på mig, på dig och på alla andra.

Den ändras inte bara för att någon har mörkare hud än mig eller för att någon är bisexuell och jag heterosexuell eller för att någon talar tigrinja bättre än mig eller för att någon har upplevt ett krig och inte jag. Min syn på mig och dig ändras inte för att du lever ensam med ditt barn och har svårt att få vardagen att fungera, eller för att du blev sjuk i alkoholism under flera år, eller för att skolan misslyckades med dina studiemål.

Nej, min värdegrund står fast. Jag tror på människors förmåga och människors lika värde.

Att själv se det som en självklarhet att välfärdssamhället ständigt är en rättighet, men att själv samtidigt ta kraftigt avstånd från den, genom att värdera andra som något lägre än sig självt, ser jag som komplext märkligt.

Vilket samhälle vill ni då ha? Ska ambulanssjukvårdare ta kreditupplysning på patienten innan de kör till sjukhuset? Ska den ensamstående föräldern flytta hem till äldre anhöriga om pengarna inte räcker? Ska den som sparkats från sin tjänst få skylla sig själv? Ska barnomsorg bara finnas till dem som har råd att köpa tjänsten? Ska den som är sjukskriven slängas ut på gatan då den inte har pengar att betala hyran? Ska vi bara ta hand om oss själva och skita i andra?

När den ensamstående föräldern sökte hjälp av samhället, så satt inte medborgarna och värderade personen. När eleven skulle skrivas in på skolan så värderades inte barnet om den var lämplig nog att satsa utbildning på. I ett välfärdssamhälle, där grundlagen är människors lika värde, värderas inte jag eller du.

Där bidrar du och jag till att människors värde likställs.

Det handlar om solidaritet.

Solidaritet är positivt. Det betyder rättvisa och handlar om att ställa upp för varand­ra.

Vi äger alla vår del av välfärden. Vi är alla medskapare till det samhälle vi vill leva i – oavsett vi är födda här eller nyss kom hit. Jag är starkt övertygad om att jag vill leva i en värld där vi tar hand om varandra. Att vi ser oss som fina resurser och medspelare.

Oavsett vem vi älskar, oavsett hudfärg, oavsett religion… eller kanske just därför!

Mustafa Can, , född 15 oktober 1969 i Turkiet och uppvuxen i Skövde, är en svensk journalist.

Mustafa Can skrev 2011 en porrnovell om Siv Jensen, partiledaren för partiet Fremskrittspartiet i Norge som publicerades på det norska bokförlaget Cappelen Damms bästblogg, något som kritiserades starkt av ett flertal feminister i Sverige, bland annat av Åsa Linderberg som i Aftonbladet kritiserade Can för att ta till det gamla vanliga "straffknullet" för att trycka ner en kvinnlig politisk motståndare. Linderborg menar att detta är under debattens värdighet.

Mustafa Can har varit Sommarpratare två gånger och fått flera utmärkelser och priser som Stora Journalistpriset, Stora Radiopriset, Publicistklubbens Guldpennan, Etermedias Ikarospris för sitt Sommar 2003, och Sveriges Essäfondspris.

Hur som, så skrev Mustafa Can denna debattartikel på kultursidan i Helsingborgs Dagblad dagarna efter nyårsdagen.

Här är länk till artikeln