Den tredje och sista förvaltningschefen, Stig Olsson meddelade i torsdags att han lämnar sitt chefsförordnade för samhällsutvecklingsförvaltningen. Luften gick nog ur hos många i och med att beskedet kom via Ljusdals Posten, den lokala tidning som därefter publicerade en intervju med Stig Olsson. Han ser ingen tydlig förklaring till varför, men han berättar sin upplevelse om att delar av den politiska ledningen och kommunchef inte har förtroende för honom. Olsson lämnar en beskrivning på hans chefsroll i ett större sammanhang, än inåt i den förvaltning han leder och vikten av dialog.

Ledarskap handlar oerhört mycket om relationer vilket skapas bland annat genom samtal.

Stig Olssons citat handlar mycket om skadade relationer och bristande dialog. De andra förvaltningscheferna (omsorgsnämnden och utbildningsnämnden) har till uppgift att hålla dialog med nämnd och dess ordförande, men Olssons nämnd är Kommunstyrelsen och däremellan agerar kommunchef så kommunikation är en färskvara som bör hållas igång. Till Ljusdals Posten säger Stig: tidigare hade den politiska ledningen regelbundna träffar med ledningsgruppen där vi bollade saker. Nu är det inget sådant alls.

Han är öppen med sina åsikter den där Stig Olsson, men jag tror att många uppskattar hans ärlighet. Få uppskattar nog den situation som beskrivs, men Olsson bryter en tystnad som många verkar ha upplevt. Äntligen är det någon som säger vad den tycker och varför han lämnar sitt chefsuppdrag efter sex år.

Därefter släppte Ljusdals Posten via sin nätupplaga en ny artikel. Denna gång var det åtta röster från politiken. Några hade redan tidigare publicerats, men några var nya. Oppositionspartierna har fått samma frågor som majoritetspartierna och kommentarerna på att fem av sju chefer på en månad lämnar eller fått lämna sina uppdrag varierar. Men det är inte så mycket variation, det är många liknande svar från de styrande om att det inte är några som helst bekymmer för kommunen att detta sker här och nu.

Missnöje föder och göder missnöje.

Det är tunga nyheter som kommer till oss som bor, lever och verkar här i kommunen. Många av oss är även anställda i den organisation som nu figurerar i media, sociala medier och här på min blogg. Nyhetsflödet accelererar och det känns som att ”det blir bara värre och värre”. Det måste vända.

Jag som bloggare har inget ansvar för handlingarna och jag har ingen skyldighet att tiga om mina reflektioner. Det är knappast jag, kommunmedborgare eller anställda som ska komma med lösningarna på den rådande situationen.

Inte ens oppositionen har den uppgiften, men jag uppfattar att flera av dem jag pratat med, säger att nu får det väl ta slut på det här negativa spiralerna. Matas man med missnöje så skiter man till slut missnöje.

Harlad Noreús (Fp) är den enda av de sex rösterna inom det styrande Valliansen som öppet säger att ”vi måste sätta oss ner och resonera om det här”, ”när man tappar så många chefer blir det störningar i verksamheten, helt klart”. ”Det här är inte bra, det förstår ju alla”, citeras Noreús i LjP.

Han har förstått och han står för det.

Det är de styrande sex partierna som skall komma med lösningar. De är alla ansvariga för beslutet om att sparka Wikström, hanteringen och konsekvenserna av fulspelet. De innehar makten. Tillsammans.

Det går inte att framhålla en enskild persons handling när dessa innehar förtroendeuppdrag. Framförallt inte när de utgör kommunledning.

Trots att det är ohyggligt svårt att se någon partipolitik i behandlingen av Marita Wikström eller sparkningen av henne, så är det politiken som bär både ansvaret och hundhuvudet.

Jag såg att Marita Wikström själv har kommenterat artikeln med de åtta rösterna. Även hon, likt Stig Olsson är öppen med sina åsikter.

[Ja,  Lars Björkbom,  jag har sagt att jag inte har förtroende för den politiska ledningen och för min chef Claes Rydberg utifrån det sätt som man skötte min "avgång". Jag har under hela våren sagt till  ordförande Helena Brink att kommunledningen behöver fundera när man ska gå ut med min tjänst för att ha en ny chef på plats den 1/1 2017. Inte med ett ord har vare sig Helena Brink, Yvonne Oscarsson eller Lars Molin sagt att man varit missnöjd med mitt arbete. Man talar däremot med Leopold Stoltz och vill att han ska gå in som förvaltningschef, vilket han "skvallrar" för mig och blir då utskälld av ordförande. Jag är en prestigelös person och skulle ni haft ett öppet och ärligt samtal med mig hade vi löst situationen utan detta spektakel. 

Den turbulens som Laszlo nämner från i fjol, kan kanske handla om att jag kallade politikerna för fega. Det anser jag de vara när man inte fattar beslut om budget, vilket jag också diskuterat med Helena Brink flera gånger under året  och Lars Molin i somras till och med då kunde tillstå att det blev fel. Hade man fattat beslut den 8 oktober 2014 hade kanske omsorgens ekonomi sett något annorlunda ut. Valliansen hade till och med kunnat skylla nedläggningen av Björkbacka på socialdemokraterna. Jag vädjar till er politiker ta det ansvar ni behöver göra i denna situation. /Marita Wikström fd. förvaltningschef omsorgsförvaltningen]

Hade jag fått det här erbjudandet för ett halvår sedan hade jag nog tackat nej, sa förvaltningschef Lena Tönners Ångman till LjP när hon bekräftade att hon sagt upp sin tjänst i Ljusdals kommun.

Dessa tre röster vore viktiga i en extern utredning som Làszló Gönzci (Mp) föreslagit i media. Frågan är om de är skyldiga att medverka då två slutar…ja, det ska vara Stig Olsson då som har valt att bibehålla sin ”grundanställning”.

Tre chefstjänstemän och åtta politiker har yttrat sig.

Kommunalrådet Lasse Molin (M) kommenterar i samma anda som tidigare: ”jag ser ingen sammanhängande gemensam nämnare här. Sen ska vi jobba vidare med personalpolitiken och se vad vi kan göra för att det ska bli bättre”.

Informationschef Kjellander och hennes tjänstledighet kan vi nog hålla helt utanför det eventuellt sammanhängande gemensamma tror jag. Den tjänstledigheten kom verkligen in i ett större sammanhang och det har nog inget med de andra uppsägningarna att göra. Tror jag.

Lasse Molin bloggade förr i tiden, eller närmare bestämt under valrörelsen 2014. Där skrev han bland annat ”tyvärr måste kommunens personal, som invånare vänta in nästa mandatperiod för att personal långsiktigt ska få en god arbetsmiljö. Det kräver nämligen nya politiker som ordförande i styrelser och nämnder som förstår betydelsen av ordning och reda inom kommunen och som engagerar sig i personalfrågor. Politiker som vet vad det innebär att ta arbetsgivareansvar”.

På måndag (31/8) är det dags för sammanträde för kommunens fullmäktige. Jag kan ana att det kommer att bli frågor och svar kring det missnöje som uppenbarligen finns. Oavsett man vill det eller inte.

Kommunchefen har hävdat att det var en felsägning då han på den planerade presskonferensen meddelade att han såg det som ”jättekul” att han även skulle utses till tf socialchef. Vissa saker fastnar lättare hos folk och den meningen har liksom kommit för att stanna, mer än tolkas som felsägning. Dock har kommunchefen lämnat den inställningen och gått över till ” men det ska gå. Det måste gå”. Men nu omfattar hans arbetsuppgifter även att agera informationschef. Jag är inte så säker på att det går – trots att han hävdar att det måste gå. Måste vaddå, tänker jag.

Igår kom ytterligare ett tungt besked för Ljusdals kommun som har tre stora förvaltningar.

Det Ljusdals kommun inte har är tre förvaltningschefer.

Igår meddelade Stig Olsson, samhällsutvecklingsförvaltningens chef att han lämnar sitt chefskap på egen begäran. Precis som Lena Tönners Ångman, utbildningsförvaltningens chef.

Hon i måndags och han på torsdag – på samma vecka. Däremellan beviljades informationschefen tjänstledig för studier.

Lasse Molin säger att man måste skilja på situationen. För kommunalrådet är det en rad beslut som sammanträffar i tid och skapar den här situationen. I klartext säger han att det handlar om enskilda händelser med enskilda tillfälligheter. Att det nu är fem chefer som lämnar och två chefer som väljer att inte kliva på, vill inte kommunalrådet se som en helhet. Oavsett vilket tittarperspektiv han har, så har han det yttersta personalansvaret i vår kommun.

Tidigare i bloggen har jag gjort en fem i topp lista över motsättningar i kommentarer från kommunledningen. Det är dags igen att begrunda vissa uttalande.

Med allt som nu har hänt så kan jag tro att Valliansens samlas allt oftare och att knakningarna dem emellan börjar höras allt högre och högre. Vem är nästa att gå? Vem ska offras?

Jag tror att nästa grej blir en politiker avsägning samt att kommunchefen hänger löst på galgen. Ty, något radikalt förväntas hända.

Sedan är jag inte så övertygad om att det blir busenkelt att finna interna lösningar vad det gäller tillfälliga chefsglapp eller engagemang hos dem som är kvar.

Hur ser egentligen lösningen ut för personalchefens framtid – vad ska hon arbeta med? Blir det ett glapp på chefsposten? Vad ska Marita Wikström göra i höst? När slutar skolchefen? Hur går IFO-chefsrekryteringen? Vem är chef över försörjningsstödet som är en av omsorgsnämndens viktigaste verksamhet att följa upp? Vad säger näringslivet om det som sker och inte sker i kommunledningstoppen?

Frågorna är många och blir allt fler. Om några veckor har vi säkert ett nytt gäng frågor, för än är nog inte sista potatis satt.

Jag hävdar det fortfarande.

Ljusdal är en mycket vacker plats att bo och leva i med enastående natur, härligt folk och en massa möjligheter. Egentligen allt i ett och man kan fundera på varför orten inte blivit fridlyst av sin potential? Jag har svårt att förstå dem som kastar ur sig kommentaren att Ljusdal är en fäbodvall. De som säger det borde fundera på vad folket som bor där i såfall kallas. Jag gillar inte begreppet glesbygd heller – föredrar att säga landsbygd. Jag gillar hur som Ljusdal och det är som sagt här jag vill vara när jag är gammal kvinna.

Det är komplext att skriva min upplevelse om vad som händer i min hemkommun, då jag värnar om ”varumärket” Ljusdal, men samtidigt kan inte en kommunledning få leva rövare och tro att det skulle vara fridens liljor i Kamomilla stad. Det är inte fridens liljor i Ljusdal just nu. Ilska, förtvivlan och frustration är mer lämpliga i beskrivelsen som råder på köpingen och i alla vackra ytterområden.

Tystnad är vårt fördärv.

Tystnad är motsatsen till yttrandefrihet.

Jag tänker inte hålla tyst. Kan inte vara tyst.

Det finns ingen som helst anledning till att vara tyst när den största arbetsgivaren i kommunen kränker hela sin personalstab och allt sker i offentlighetens ljus.

När kommunledningen tvärväxlar mellan grotesk handlingskraft och märklig passivitet utan någon som helst förståelse från befolkningen. Nej, då är det inte läge att ingå i tystnad.

I ett mindre samhälle finns släkt, vänner och riktigt gamla vänskapsband. Det är nästan så att ”alla känner alla” finns på riktigt. Så nära man kan komma i alla fall.

En närboende till mig har varit anställd i kommunen under många många år. Proffs inom sin bransch skulle man lätt kunna säga. Hen har omprövat sin livssituation, med trygganställning och vana arbetsuppgifter, efter det att Marita Wikström sparkades på det sätt hon sparkades och nyrekryterade chefer valde att aldrig börja sina anställningar i kommunen i de rådande situationer som råder. Hen ska provjobba hos annan arbetsgivare nu. Kommunen går miste om hens närvaro, kunskap, erfarenhet och kompetens.

Det är alltså inte bara chefskompetenser vi förlorar i kommunen. Konsekvenserna är kännbara i den dagliga service till kommunens medborgare och det borde ses som en mycket allvarlig situation. En bekant i grannkommunen uttryckte det ” om det fanns ett begrepp för social och empatisk konkurs så är det väl det Ljusdals kommun hamnat i. Dags för "skuldsanering"!?”.

Vi har verkligen hamnat i något. Frågan om vad Valliansen tänker göra är ständigt aktuell.

För många handlar det inte om politik, om det så är ett politiskt ansvar att stävja den rådande situationen. Jag har mött moderater, centerpartister och vänsteranhängare som är förbryllade, besvikna och rent av skitförbannade på Molin &CO.

Och det handlar fortfarande om skillnaderna mellan sak och person.

Att Oscarsson (V) tog bort mig som Facebookvän efter alla våra år tillsammans på den politiska arenan efter mina blogginlägg, tyder på att vice ordförande i kommunstyrelsen har svårt att hantera den rådande situationen och tappat skillnaden mellan sak och person. Skillnaden är liksom A-O när man har till uppdrag att välja, värdera och debattera sin åsikt i sak.

Jag har tidigare bloggat om de chefer som på olika sätt inte är eller kommer att vara verksam i Ljusdals kommun i detta nu. Idag har det gått och blivit en lista med namn och förlorade kompetenser. Britt-Marie, Marita, Urban, Ronnie, Lena och Anna.

När det uppstår dylik situation och lägesstatus blir lätt ringarna på vattnet fler och större. Vad händer med dem som är kvar? Tidigare fungerande arbetsrelationer som tappat en medspelare naggas i både själ och kant. Styrkor kan omvandlas till svagheter i organisationer och nedförsbacken sluttar allt mer nedåt.

Har sista chefen gått? Har sista tjänstledigheten och uppsägningen ägt rum?

Har vi sett alla konsekvenser av vad som händer när man inom mindre än en timme meddelar en medarbetare, en chefstjänsteman med 26 års anställning i ryggsäcken, att hon får sparken och att man därefter inom samma timma håller en presskonferens med budskapet: vi har inte förtroendet för henne.

Har konsekvenserna kommit till en vändplats eller kommer vi åter att nås av besked som tyder på att kommunledningen har satt sin sista potatis?

Trots att det har varit en hög arbetslöshet i landet, så har arbetsgivare haft problem med att rekrytera. Det har handlat om svårigheter med matchning. I mindre samhällen, i landsbygdskommuner har det kanske varit än mer svårt att finna den kompetens som arbetsgivarbehovet har krävt på hemmaplan. Glädje uppstår när en kommun kan vara självförsörjande på efterfrågad arbetskraft oavsett bransch, om det så alltid är nyttigt att rekrytera in ”nytt blod”. Det bästa är när nyrekryterade flyttar in i till den kommun där anställningen finns, så att skatten av lönen återgår till sin närmiljö, eller när kommunmedborgare på olika sätt uppgraderar sin kompetens så att de matchar de arbetstillfällen som finns på hemmaplan.

Jag minns när Ljusdals kommun för flera år sedan skulle rekrytera en ny skolchef. Den som hade tjänsten skulle gå i pension och man planerade rekryteringsprocessen väl. Några interna namn kom spontant upp som förslag av anställda som uppmuntrade enskilda att söka tjänsten.

Lena Tönners Ångman var en.

Hennes svaghet då var att hon ej hade erfarenhet av gymnasieutbildning för att axla skolchefsjobbet här hemma i Ljusdal. Sagt och gjort så började Lena som rektor i Gävle på en gymnasieskola, vilket jag uppfattat att hon tyckte var ett stimulerande arbete samtidigt som hon inhämtade en bredare kompetens. Några år senare blev Lena Tönners Ångman förvaltningschef för utbildningsförvaltningen i Ljusdals kommun. Matchningen satt som en smäck.

Jag har haft möjligheten att få samarbeta med Lena i drygt ett år. Jag som politiker och hon som chefstjänsteman. Rågången och rollfördelningen var glasklar. Vi hade ömsesidig respekt för våra respektive uppdrag, båda var noga med vem som skulle göra vad samt att vi ständigt hade dialog. Lenas första år som skolchef var oerhört tufft, men hon fixade det om hon så upplevdes som ”påstridig” – jag kallar det målmedveten och fokuserad. Ska jag sätta ett signum på skolchef Tönners Ångman så blir det nog: hårdvara och mjukvara i frisk mix med fullständigt elevfokus.

Idag meddelade Lena Tönners Ångman sin chef (kommunchef C Rydberg) att hon säger upp sin anställning i Ljusdals kommun efter två år som förvaltningschef.

Att hon har blivit uppvaktad av andra utbildningsanordnare är inget nytt under solen. Jag har själv fått höra seriösa kommentarer som ”henne vill vi headhunta”, men hon trivdes väl på hemmaplan och det har jag varit glad över. Jag uppskattar som sagt när en kommun kan inneha kompetenser som efterfrågas och nyttja dem fullt ut. Det gäller alla yrken, om så förvaltningschefer kräver sin form av kunskap som kan vara svår att finna i en landsbygdskommun.

Ljusdal har nu gått miste om två kvinnor, två kommunmedborgare med förvaltningslednings kompetenser. Lena Tönners Ångman och Marita Wikström. Två förvaltningschefer med viktiga samarbetsområden och med stor förmåga att samverka.

Så läser jag lokaltidningens artikel om Tönners Ångmans besked.

”Såväl kommunalrådet Lasse Molin (M) som utbildningsnämndens ordförande Allan Cederborg (M) anser att det är förståeligt att duktiga medarbetare som Lena Tönners Ångman får erbjudande om nya jobb.

Lasse Molin ser inte den senaste tidens byten på chefssidan på kommunen som tänkbar orsak.

– Man måste skilja på situationen. Utbildningsnämnden har inte samma utsatta läge som omsorgsnämnden och här går chefen till en annan arbetsgivare, säger Lasse Molin.”

Ljusdals Postens reporter ställer även en adekvat fråga utifrån att tre kvinnor slutar/slutat och att personalchef, socialchef och skolchef ska rekryteras:

Så det finns inga motsättningar i kommunens ledningsgrupp som ligger bakom att tre av chefsjobben är vakanta?

– Inte som jag känner till, blir svaret.

Vackert att moderaterna förstår att det är förståeligt att duktiga medarbetare får erbjudande om nya jobb… men det är allt ett flat svar, flatare och plattare än en torr pannkaka. Kommentaren känns som en axelryckning och jag undrar om Molin &CO har funderat en sekund på om de haft möjlighet att behålla henne som skolchef?

Har man ”duktiga medarbetare” så krävs det att man stimulerar och uppmuntrar den.

Nu har man kanske gjort det, men hur som så har hon nu sagt upp sig och väljer att jobbpendla till Gävle trots att hon bor i Ljusdal.

Om inte Lasse Molin är felciterad i Ljusdals Posten, så ser inte kommunalrådet den senaste tidens byten på chefssidan på kommunen som tänkbar orsak.

Tolkningsföreträdet har fullt spekulationsutrymme då Tönners Ångman diplomatiskt svarar ”hade jag fått det här erbjudandet för ett halvår sedan hade jag nog tackat nej”.

Den numera mediavana kommunstyrelseordförande Lasse Molin (M) lyckats lämna ett mycket underligt uttalande om att man måste skilja på situationen. Molin påstår att utbildningsnämnden inte har samma utsatta läge som omsorgsnämnden samt att skolchefen går till en annan arbetsgivare.

Utbildningsnämnden och omsorgsnämnden har stora ekonomiska behov som de ej kan hantera då budget inte finns tilldelad. Att påstå att inte utbildningsväsendet är i ett utsatt läge är makabert.

Att hänvisa skillnaden på Tönners Ångmans uppsägning med att hon går till en annan arbetsgivare, kontra att han själv inte tagit ansvar för att den sparkade Wikström fått svar om sin framtid, är synnerligen märkligt och arrogant.

Jag tycker att det är riktigt tråkigt att Lena slutar att vara verksam i vår kommun, men jag lyckönskar henne all skolutveckling hon kan medskapa där i Gävle. 

Det här var mitt sista blogginlägg i turerna kring Valliansen och cheferna i Ljusdals kommun. Jag vill tacka alla er läsare som inspirerat mig på olika sätt.

Måndag och nya tråkiga besked.

Söndagkväll.

Undrar om kommunchefen sitter på tåget från södra Sverige på väg mot Hälsingland och Ljusdal? Han har lång resväg till jobbet vår kommunchef, men väl framme på Köpingen så har han cykelavstånd till förvaltningshuset. En ny arbetsvecka ligger framför honom och man brukar ju säga ”ny vecka, nya möjligheter”, något som nästan blivit ett signum på kommunchef Claes Rydberg.

För fyra veckor sedan var han den politiska ledningens högra hand och han är ju fortfarande kommunchef så det fortsätter väl som vanligt. Kommunchefen är ytterst ansvarig chefstjänsteman som bland annat ansvarar för att politiska beslut verkställs. Det är i huvudsak beslut som fattas av kommunfullmäktige och kommunstyrelse. För snart tre veckor sedan utsåg kommunchefen sig själv, med kommunalrådets god min, även till socialchef. Detta skedde i samband med den numera omtalade presskonferensen en onsdagsmorgon, då kommunchefen myntade uttrycket ”jättekul” som jag inte behöver utveckla vidare. Utmärkelsen till socialchef saknade dock grund i mandatfördelningen, så det spelade ingen roll hur många gånger någon sa att kommunchefen också var socialchef så var inte kommunchefen både kommunchef och socialchef. Han var endast kommunchef och det innebär säkert fullt upp ändå.

Sex dagar senare uppmanade socialdemokraterna den politiska ledningen, att kommunstyrelsen borde fatta beslut som utser en tillförordnad socialchef då en kommun måste inneha en socialchef enligt kommunallagen. Sagt och gjort utan någon större diskussion, biföll majoriteten det yrkande Örjan Fridner (S) lämnat och kommunstyrelsen utsåg Valliansens förslag till tf socialchef.

För två veckor sedan uppstod påtagliga konsekvenser efter den kritiserade hanteringen av fd socialchef Marita Wikström. Två tilltänkta chefer inom individ- och familjeomsorgen meddelade att de, utifrån den rådande situation inom omsorgsförvaltningen sedan Wikström offentligt sparkats, inte tillträder de chefstjänster de erbjudits. I deras ställe har man löst situationen med en tf IFO-chef och en snabbt nyrekryterad chef för Beroendemottagningen. Det kvarstår dock vakanta chefsuppdrag, men det löser sig säkert med tiden – vi får tänka ”ny vecka, nya möjligheter” och hoppas att inte fler säger upp sig då socialtjänsten är oerhört viktig i en kommun.

För en vecka sedan hörde jag att kommunens informationschef gått på tjänstledighet. Här gäller det att man inte blir förvånad, men det är visst så att kommunchefen, tillika tf socialchef, numera kan titulera sig som tf informationschef.

Nu börjar jag fundera på om Rydberg hinner cykla hem någon gång över huvudtaget? Seriöst alltså.

Kommunalrådet Molin (M), som inte anser att det som hände när de sparkade Wikström, kan ge svårigheter vid framtida chefsrekryteringar är kanske nöjd med dessa internrekryteringarna som samlats till ett och samma kontor? Beroende på hur man förhåller sig till saker och ting, så kan en ny vecka verkligen innebära nya möjligheter.

-Än hur går det för Marita Wikström då tro?

Har arbetsgivaren dialog med henne eller samtalar de endast med facket?

Har arbetsgivaren och hon kommit överrens om hennes framtid? När man hade brått med att stänga av henne, så bör man ha haft en lösning genomtänkt – i alla fall efter den tid som nu har gått.

Tänkte på henne i torsdags då jag läste Mikael Sagströms ledarsida i Ljusdals Posten. Jag har noll koll på hur insatt han är i hanteringen av Wikström, men ingen kan klandra honom för eventuella faktaluckor. Det är troligtvis få som har koll på denna hantering.

Men om man inte har någon som helst kännedom om hur Marita Wikström är som chef och ledare samt om man inte hunnit hängt med i svängarna kring onsdagsmorgonen då kommunchef och den politiska ledningen arbetsbefriade henne från socialchefsuppdraget – ja, då kan säkert någon tro att Sagström menar att Wikström är själva hunden som begravts. Sagström skriver att den egentliga anledningen till vilda western händelsen inte kommit fram. Jag håller med honom. Det finns nog allt en nedgrävd präriehund någonstans.

Varför Wikström fått denna behandling saknar fortfarande offentligt svar från Valliansen.

Varför Wikström fått tvärsluta saknar fortfarande offentligt svar från Valliansen.

Att Wikström skulle tvingas avgå en timme efter det att hon själv fått beskedet kräver sin förklaring.

Det är bra att Sagström skriver om det.

Jag hoppas verkligen inte att Marita har tolkat den begravda hunden som att någon tror att hon har misskött sina arbetsuppgifter och att det skulle vara förklaringen till den form av sparkning hon utsatts för.

Ärlighet är ett signum på den Marita Wikström jag har mött.

Till media säger hon själv att hon inte vet vad hon har gjort för att förtjäna denna behandling. Om hon hade begått ett grovt tjänstefel som föranleder avsättning, så är jag starkt övertygad om att Marita hade stått upp för sin felsteg.

Det hela handlar nog kort om steg och taktgång. Otakt med Helena Brink (C).

Friskvårdsinsatser borde kanske hädanefter bli kollektiv cirkel i Riverdanceteknik?

-Du är banne mig ett snäpp vassare nu Malin än vad du var som politiker och du var knappast mesig då heller, sa en person till mig i förra veckan. Därefter har jag fått några liknande meningar sagda till mig och responsen på mitt sätt att skriva har varit upplyftande samt inspirerande.

Ordets betydelse har alltid fångat mitt intresse och att skriva har både varit en utmaning samt en drivkraft sedan ungdomsåren. Jag tycker om att uttrycka mig i skrift, om jag så kanske mest är känd för min verbala talang, så jag blir fantastiskt glad över all uppskattning som jag har fått för mina senaste blogginlägg. TACK.

När jag nu har valt att lämna den politiska arenan så har jag ett mycket större utrymme, då jag inte behöver ta hänsyn till om jag, mitt parti, behöver stöd i någon fråga av andra partier eller om jag, mitt parti ska ingå i någon valteknisksamverkan med andra i framtiden. Inte för att jag på något sätt upplevt någon munkavel under mina politiskt aktiva år, för då handlade det om att förvalta ett förtroende från partimedlemmar och det har alltid varit respektfullt för mig. Idag skriver jag enbart som Malin och det är urskönt. Jag står för mina åsikter och de är mina.

Det har nu gått två veckor sedan Marita Wikström, en onsdagsmorgon, blev av med sitt chefsuppdrag i Ljusdals kommun efter 26 år som lojal anställd. Sedan dess har media, sociala medier och traditionellt folkprat haft full sysselsättning med att rapportera, analysera och framförallt ifrågasätta kommunledningens fulspel. Under dessa veckor har Valliansens frontpersoner Molin (M) och Brink (C) fått ett flertal intervjumöjligheter och de har verkligen tagit varje chans. De har likt en följetång kommit med nya uttalande kring vad som de upplever hände vid den där omtalade presskonferensen samt vägen dit och fortsättningen mot framtiden.

Om de har lyckats beskriva, varför de gemensamt ansåg att de på en grisblink kunde välja att plocka bort Wikström som socialchef, är jag inte riktigt övertygad om. Lyssnar jag halvnoga så hör jag inte någon förstående kör och lyssnar jag helskarpt så hör jag fortfarande en stor besvikelse bland publiken. Ärligt talat så har jag ännu inte mött någon som sagt: ”de gjorde helt rätt/föredömligt bra/jag fattar varför”. Jag har ju trots allt haft en hel del dialoger.

Den e-post/chatt/sms/samtalsmängd jag fått den senaste tiden är icke att nonchalera. Mina slutsatser är att kommunledningen inte har lyckats nå fram med varför Wikström egentligen inte fick vara kvar tills kommunen rekryterat en ny efterträdare.

Lika stor besvikelse upplever jag bland många över att ingen från Valliansen har förklarat varför de valde att köra strategiplan: pressträff. Det är något som få har förståelse inför och frågan om vad Molin, Brink och kommunchefen ville uppnå med själva pressträffen är fortfarande befogad.

-Vad var deras egna förväntningar på publiken dvs oss medborgare? Vad förväntade de sig för reaktion? Jag vet inte om Marita under dessa två veckor har blivit erbjuden nya arbetsuppgifter eller delgivits förslag på avslut, men vid normala arbetsplatser hade hon troligtvis haft full delaktighet. Men det här är knappast en sk normalsituation, om så kommunalrådet återkommande säger att det sparkas chefer och att det inte får dramatiseras. Dramatiken skapades en onsdagsmorgon för exakt två veckor sedan. Kommunalrådet stod vid rodret – sen kom stormen som Molin & Brink har svårigheter med att hantera.

Jag är inte så säker på att vi medborgare någonsin får svar som håller från Valliansen.

Jag är inte så säker på att partimedlemmar till de styrande partierna får svar som godkänns.

Jag är inte så säker på att de fackliga organisationerna får de krav de ställt.

Jag är dock säker på att Molin & Brink upplever sina politiska uppdrag som ansträngda.

I alla andra frågor har vice ordförande i kommunstyrelsen, Yvonne Oscarsson (V) varit vapendragare med Molin (M), men i Wikströmaffären stödjer hon bara i kulisserna och hänvisar sina svar till ordförande Lasse. Men det är som sagt hela Valliansens ansvar.

Apropå ansvar och märkliga uttalande. Idag kom det nya ordval. Det är kommunstyrelsens ordförande som myntat ytterligare ett uttryck.

Vi har ju alla nu förstått att ”gå i takt” är något som är A-O vid anställningar 2015 i kommunen. En oerhört viktig talang och förmåga som bör nyttjas i sin tjänst om man inte vill bli uppsagd. Ty, det har hänt förut att anställda fått foten för att de gick i otakt.

I dagens nätupplaga av Ljusdals Posten (www.helahalsingland.se/ljusdal) publiceras en artikel angående omsorgsnämndens budget det innevarande året. Tidningen menar att årsbokslutet kan hamna på ett underskott på drygt 29 miljoner. Detta är uppgifter från kommunstyrelsens sammanträde i förra veckan och situationen är märkbart svår.

Vad bokslutet kommer att landa på är svårt att sia, men underskottet på 29 miljoner är det faktiska utfallet per sista juli 2015. Så, om man gör en prognos på det dryga halvåret som gått kommer troligtvis prognosen att hamna på ett underskott mer närmare minus 40-50 miljoner. Det kan mycket väl bli verklighet om så alla verksamheter inom omsorgen gör sitt allt för att försöka förhindra scenariot.

Här gäller det att politiken tar ansvar för situationen och jag avundas ingen förtroendevald i denna situation, men det finns en sittande majoritet och en opposition. De har till ansvar och med förtroende att ta sig igenom uppgiften. Valliansen med Molin i spetsen ska stå för förslagen och vara dem som presenterar lösningar på omsorgens behov kontra kommunens budget.

Vad myntade då Molin i dagens artikel?

Jo, i rådande situation med nysparkad socialchef, vakanta chefstjänster och i rekryteringstider för ny ekonomisk controller på omsorgsförvaltningen och ett faktiskt utfall på 29,4 miljoner i underskott…jo, då drar kommunalrådet Lasse Molin (M) till med en efterlysning.

Molin nyper ordförande för omsorgsnämnden och dess ledamöter i örat och efterlyser ”action”.

-Action. Molin vill ha action.

Jag googlar runt på ordet ”action” och konstaterar att jag uppfattat ordet rätt. Molin tyckte väl att ordvalet var passande.

Vad som nu kommer att hända är det kanske ingen som vet. Lite action, taktgång eller ett värdigt avslut på Wikströmsaffären kan kanske spås i kulan? Imorgon är en annan dag och kommunledningen fortsätter väl att leverera nyheter?

Den politiska ledningen har verkligen lyckats flytta medborgarnas fokus från SEKO-affärer, världshändelser och andra nyheter med deras ständigt märkliga uttalande kring Valliansens offentliga sågning av den fd socialchefen. De har ställt sig i klimax vad det gäller rampljus. Mitt i epicentrum kan man kalla det för.

Häromdagen tänkte jag att nu kan det inte bli värre, men jösses vad jag hade tokfel.

Sällan har det kokat i de kommunala leden som det gör idag och det är inte ofta som samhället förenas i samtycke så som man har gjort i åsikten om felhantering av Marita Wikström. Kritiken är kort och gott massiv.

Nu vet inte jag hur många gånger i ordningen som Lasse Molin(M), Yvonne Oscarsson(V), Helena Brink(C) fått medias fråga om de är tillfreds med sin hantering, om de tycker att det sätt de agerat har varit det enda optimala, om de förstår sig på kritiken från allmänheten. Frågorna har iallafall ställts ett par gånger och svaren varierar, men de innehåller ständigt samma linje. I webbintervju (helahalsingland.se) hörs kommunalrådet mycket högt säga det korta ”nej”, på frågan om något har skett på felaktigt sätt. Oerhört klart och tydligt besked från Molin.

Det är just tydligheten i att stenhårt deklarera att skolboksmästarna har varit i farten och att ordet ”fel” inte ens finns i en tankevurpa, som förvånar mig mest.

Jag kan inte tolka det hela på annat sätt än det att Valliansen hör att det framgår kritik och att man är påtagligt störd av den finns, men att man inte har lyssnat på vad som kritiseras en endast sekund.

Ty, kommunledningen kan uppenbarligen inte förstå kritiken. Det erkänner de även själva i publicerade intervjuer.

Helena Brink(C) förklarade i radio häromdagen, att hon ej förstod hur det här med Marita Wikström hade kunnat få sådana proportioner. Hon drog till med att raljera med att om det hade varit frågan om en trädgårdsmästare eller en undersköterska, så trodde inte hon i alla fall att uppståndelsen skulle bli så stor som hon uppfattade att det här med Wikström hade blivit.

Hur ofta har en kommunledning pressträff där man meddelar anställda och allmänhet att man just på dagen, för mindre än en timme sedan hade arbetsbefriat en anställd på grund av otakt och avslutat förtroende? Har man gjort det tidigare? Sker det ofta?

Oavsett anställningstitel så hör inte det inte till vanligheten att man agerar på det här sättet Helena Brink(C) och det är exakt precis det som kritiken handlar om.

Jag kan inte i ärlighetens namn förstå vad det är med det som är så svårt att förstå?

Igår sammanträdde Kommunstyrelsen och självklart kom ärendet upp på dagordningen. Det med all förståelse och det rätta.

Jag deltog inte själv på åhörarbänk, utan har fått läsa Ljusdals Postens rapportering på nätupplagan.

Den läsningen fick mig att förstå att det absolut kunde bli värre sits för Valliansen och det tillståndet levererades av kommunalrådet Lasse Molin(M).

Tydligen hade socialdemokraterna flaggat för att eventuellt lägga fram en misstroendeförklaring då de menat att Valliansens sätt att hantera personalpolitiken är urusel. Det lär inte vara något som gladde Molin, Oscarsson, Brink, Noreus, Björkbom eller Mill som är de sex partiledarna för majoriteten.

Det där ”eventuellt” borde kunna ses som en chans – en chans att rätta till sina senaste felsteg som politisk ledning.

Kommentarer på det?

Det var just den frågan som kommunstyrelsens vice ordförande Yvonne Oscarsson (V) fick av Ljusdals Posten efter sammanträdet.

– Jag har inga kommentarer just nu, du får prata med Lasse i så fall, är svarscitatet från henne.

Urklipp från helahalsingland.se:

[Örjan Fridner hävdar att kommunalrådet Lasse Molin (M) under tisdagens personalutskott medgav att ett politiskt misstag har begåtts. Men Lasse Molin känner inte igen den bilden.

– Nej, jag ser inget politiskt misstag. När en förvaltningschef avgår så går kommunchefen in där. Jag kanske skulle ha tagit beslutet någon dag tidigare och det tar jag till mig.]

Ingen pudel eller tillbakabackning där inte och vad kommunalrådet hade sagt vid personalskottet kan bara de 5-7 personerna som deltog säga någonting om. Fridner (S) hävdar dock sin sak.

Dock ifrågasätter jag starkt hur kommunalrådet kan säga ”Jag kanske skulle ha tagit beslutet någon dag tidigare och det tar jag till mig”? Säga det är en sak, men hur i fridens namn skulle han ha kunnat verkställa det han påstod till tidningen? Kommunalrådet har inte och har heller inte haft det mandatet.

Det var på grund av, eller tack vare, att Örjan Fridner (S) yrkade vid sammanträdet igår att kommunstyrelsen skulle utse Valliansens enda förslag till tillförordnad socialchef och att Fridner fick full pott vid beslutsfattandet då hela kommunstyrelsen biföll hans yrkande. Genom det beslutet utsåg kommunstyrelsen Claes Rydberg till tf socialchef. Något som kommunalrådet aldrig själv på egen hand hade kunnat besluta. Utifrån detta anser jag att Molins svar till tidningen är synnerligen märkligt.

Beslutet innebär dessutom att kommunchefen, som numera även är socialchef, skall närvara vid omsorgsnämndens beredningar, arbetsutskott och sammanträden då han som socialchef är kontakten till politiken.

Enligt artikeln i Ljusdals Posten är detta ”något Lasse Molin är nöjd med.”

Opposition ansåg att det kan finnas svårigheter för Rydberg att inneha de båda tunga tjänsterna, men det var trots allt oppositionen som såg till att beslut om en tf socialchef togs på rätt sätt och att det fattades beslut i frågan.

Alltså, det går inte bra för de styrande att hantera allt som sker som konsekvenser av deras presskonferens. Den senaste och kanske veckans största klavertramp är nog Molins kommentar längst ned i dagens artikel i lokaltidningen.

Det handla om Molins insikt i det som det som gått som en löpeld genom köpingen och över till kranskommunerna.

Reportern frågar:

Har du någon förståelse för alla som har visat missnöje över hur situationen med Marita Wikström har hanterats?

Kommunalrådet svarar:

– Nej, därför att missnöjet bygger på att man har läst uttalanden av personer. Så är inte verkligheten.

Jag tar mig för pannan och läser det ett flertal gånger för att försöka begripa vad vårt kommunalråd står och säger i den rådande situationen.

Har Molin (M) utsett sig själv till den som har tolkningsföreträde för alla dessa känslor som har uttryckts den senaste veckan och vilken verklighet är det han hänvisar till?

Höjden av både flathet och fräckhet på ett och samma bräde.

Nu är det nog dags för övriga moderater, centerpartister och vänsterpartiser att öppna munnen och hjälpa kommunledningen ur den här situationen.

Molin(M) har som fd Nydanarnas talesman myntat uttrycket ”Gör om – Gör rätt”.

Inte ens det går att användas nu – till och med det är försent.

Over and out!