Och jag vill också dela det vidare.

Varför?

Jo, det är en sådan kreativ idé av dessa studenter och det som de gör, gör världen så mycket vackrare att leva i. Händelsen, insatsen och filmklippet torde ge många en tankeställare och dessa ungdom gör verkligen skillnad.

Skillnad på hur vi kan förhålla oss till varandra.

"Just det här klippet är inte dokumentärt, utan den hemlösa mannen här är en skådespelare som hyrts in av organisationen Be Japy, som startats av studenterna som ligger bakom musikvälgörenheten i klippet. De ville inte utsätta en ovetande utsatt person för att bli filmad i hemlighet. Men det är precis så här som deras aktioner normalt sett går till och enligt studenterna själva skildrar filmen hur det går till när de med hjälp av sin musik samlar in pengar till de hemlösa". Källa:omtalat.nu

Jag är socialdemokrat.

Det har jag kommit fram till utifrån hur jag fungerar, utifrån hur jag tänker, utifrån vad jag tycker och utifrån min värdegrund. Det är inte alltid enkelt att hitta en tydlig förklaring av ordet, om så värdegrund är ett ord som används så självklart av många. Det sägs att i varken Svenska Akademins ordlista eller i Nationalencyklepedin finns ordet ”värdegrund” som uppslagsord – om det inte har tillkommit i den senaste upplagan?

En värdegrund synliggör i alla fall viktiga värden hos en grupp, en organisation eller ett samhälle och kommer till uttryck genom hur vi som enskilda individer väljer att förhålla oss gentemot varandra. Värdegrund för mig handlar om vad du innerst inne tycker om dig själv och andra.

Jag tror på människors förmåga och jag tror på ständig utveckling. Det har varit mina ledord de senaste 20 åren.

Jag tror verkligen på att människors förmåga.

Titta på en liten bebis som idogt försöker att förflytta sig – där ser vi tydliga tecken på viljan att utveckla sig och testa sin förmåga. Den viljan tror jag att vi bär med oss hela livet.

Jag tror inte att vi vill misslyckas eller förlora.

Jag tror inte att någon väljer att vara urusel förälder. Jag tror inte att någon planerar att bli arbetslös. Jag tror inte att varken män eller kvinnor strategiskt arbetar på att de ska bli hemlös. Jag har svårt att tro att någon människa har haft som mål att bli missbrukare. Jag tror inte på ”skylla sig själv attityden”.

Visst gör vi människor val här i livet, ibland har vi så många valmöjligheter att vi får problem att bestämma oss för vad som blir det rätta. Ett val kan medföra bra en del saker, men inte som ett drömscenario. Val kan innebära risker och försämringar. Ibland tar vi tokiga beslut och ibland gör vi val som förändrar våra liv till det bättre. Ibland måste vi välja trots att vi inte vill. Hur som, så tror jag att alla människor gör sitt bästa. Utifrån sin förmåga.

I det stora hela så tror jag att alla föräldrar gör sitt yttersta till vad de i stunden är i stånd att gå i land med. Men ibland räcker inte det.

Och då måste samhället hjälpa till. För barnens skull, men även för föräldrar och övrig släkt och berörda.

Föräldrar är som oftast nyckeln till barnets utveckling och när barnet behöver lite mer, eller mycket mer än vad föräldrar har förmåga att ge, ja då ska välfärdssamhället gå in med stöd och stärka familjen. ”It takes a village to raise a child” eller den svenska versionen av ordspråket: Det krävs en hel by för att fostra ett barn. Det är ett exempel på min värdegrund, om hur vi alla bygger ett samhälle vi vill leva i där vi tar hand om varandra.

Det spelar ingen roll vad du har varit med om, vilka val du tidigare har gjort, eller i vilka situationer du har befunnit dig i, eller om du fått höra att ”du är ett hopplöst fall”. Jag tror på din förmåga och jag anser att du har rätt till stöd så att du använder din förmåga fullt ut.

Så för mig är det självklart att ensamstående med barn har rätt till stöd av samhället. Stödet kan vara föräldrastöd, bostadsbidrag… ja, det som behövs för att vardagen ska fungera för barn och förälder.

Det är lika självklart, för mig, att vi som bor och lever i ett välfärdssamhälle har ett extra ansvar för de män, kvinnor och barn som är på flykt från världens onda hörn. Att vi på olika sätt ser till att de kommer till platser där de kan känna lugn och ro. Att de får leva under humana förhållanden. Att även de kan leva i fred.

För mig är det självfallet att vi i Sverige ska ta emot medsystrar och medbröder, när de kommer i nöd med sina barn till oss. Det är helt utan tvivel att vi svenskar ska öppna våra dörrar när det kommer barn utan anhöriga till vår landsgräns. Det är lika självklart för mig att dela med mig av vår mark, dela med mig av min andel av välfärdssamhället till den som valt att flytta till Sverige för att sin kärlek finns här. Anledningarna till varför människor bytt ett land till Sverige är många.

Några har kunnat göra sitt val, andra har blivit placerade här. Några har kanske aldrig tidigare hört talas om landet Sverige. Men det spelar nog ingen roll om man flyr för livet. En del flyttar, en del flyr och jag har respekt för båda.

Oavsett anledning, så ser jag det som grundläggande, att vi svenskar bemöter människor så som vi själva vill bli bemött. Vi ska göra vårt bästa till att ge människor ett nytt land att bo och leva i. Vi ska bidra till att barn får de finaste barndomar man kan tänka.

På samma sätt som vi ser oss själva.

Precis som på samma sätt som vi ser oss själva.

Jag bli riktigt beklämd när jag hör den ensamstående föräldern med fullt stöd från samhället, eller när jag hör handlaren på orten som i huvudsak försörjer sig på befolkningens inköp, eller när jag hör studenten som fått kostnadsfri grundskole- och gymnasieutbildning av samhället, eller när jag hör den långtidssjukskrivne uttala ord som att några människor är mindre värda än andra. När de säger, att någon inte är välkommen här, då blir jag bestört – sedan ledsen och till sist förbannad. ”Jag är inte rasist, MEN..” är en mening som många fäller och jag undrar om de förstår vad de själva säger?

Jag menar inte, att vi som har privilegiumet att leva i Sverige och som har fått smaka på den svenska välfärden, ska gå omkring i tacksamhet och tacka. Det är inte det som jag menar.

För mig handlar det som sagt om min innersta syn på mig, på dig och på alla andra.

Den ändras inte bara för att någon har mörkare hud än mig eller för att någon är bisexuell och jag heterosexuell eller för att någon talar tigrinja bättre än mig eller för att någon har upplevt ett krig och inte jag. Min syn på mig och dig ändras inte för att du lever ensam med ditt barn och har svårt att få vardagen att fungera, eller för att du blev sjuk i alkoholism under flera år, eller för att skolan misslyckades med dina studiemål.

Nej, min värdegrund står fast. Jag tror på människors förmåga och människors lika värde.

Att själv se det som en självklarhet att välfärdssamhället ständigt är en rättighet, men att själv samtidigt ta kraftigt avstånd från den, genom att värdera andra som något lägre än sig självt, ser jag som komplext märkligt.

Vilket samhälle vill ni då ha? Ska ambulanssjukvårdare ta kreditupplysning på patienten innan de kör till sjukhuset? Ska den ensamstående föräldern flytta hem till äldre anhöriga om pengarna inte räcker? Ska den som sparkats från sin tjänst få skylla sig själv? Ska barnomsorg bara finnas till dem som har råd att köpa tjänsten? Ska den som är sjukskriven slängas ut på gatan då den inte har pengar att betala hyran? Ska vi bara ta hand om oss själva och skita i andra?

När den ensamstående föräldern sökte hjälp av samhället, så satt inte medborgarna och värderade personen. När eleven skulle skrivas in på skolan så värderades inte barnet om den var lämplig nog att satsa utbildning på. I ett välfärdssamhälle, där grundlagen är människors lika värde, värderas inte jag eller du.

Där bidrar du och jag till att människors värde likställs.

Det handlar om solidaritet.

Solidaritet är positivt. Det betyder rättvisa och handlar om att ställa upp för varand­ra.

Vi äger alla vår del av välfärden. Vi är alla medskapare till det samhälle vi vill leva i – oavsett vi är födda här eller nyss kom hit. Jag är starkt övertygad om att jag vill leva i en värld där vi tar hand om varandra. Att vi ser oss som fina resurser och medspelare.

Oavsett vem vi älskar, oavsett hudfärg, oavsett religion… eller kanske just därför!